Undrar om det är ungarna i den djupt religösa familjen igen,
de ungar som fått byta skola sen de nästan mobbat ihjäl en färgad klasskamrat……

Såg att de var de som stal flaggan jag hade på balkongen,
hittade resterna av den brända gulblåa tygbiten med regnbågsband i
dungen bakom den avstyckade bondgård de bor i,
dessa ättlingar till troende kristna…

Hörde tanterna på hemköp viska, såsom tanter viskar, skrällande högt och gällt,
att det var en skam att kristna barn fick byta skola, när det borde vara de där “negrerna” som skulle flyttas
(tillbaka till afrika menar du kärringjävel, du skulle må då va? tänker jag)
Högt säger jag “Tack” till kassörskan som ser mina händer,
ser att jag inte är en kvinna……jävla händer, hur sminkar man över nåt sånt?
faaan….

Tanterna ler mot mig, de ser så dåligt att mina händer inte röjer mig,
för dem är jag en parant kvinna…..
Innan jag kliver in i bilen efter att graciöst (jo, visst du) konkat ut kassarna
till bakluckan kollar jag min makeup i min lilla spegel,
perfekt läppstift….

undrar vart tanterna skulle tycka att jag borde flyttas om de vetat om min hemlighet?…
Kanske kassörskan berättar för dem imorgon?…
Kastar en blick mot affären, och den möter hennes, kassörskan.
Nu vore det perfekta tillfället för en dyrt klädd vacker man att komma och kyssa mig,
verifiera mig, normalisera mig, ge mig en anledning att vara
och förvända kassörskans bild av mig…

Tänk om hon är ensam, som jag, och bara inte vågade fråga om jag ville träffas?
Slår ifrån mig, startar bil, skruttig bil, bil som borde varit vacker bil,
bil som borde fyllt mig med stolthet över att äga den……
men nej, jag är inte stolt idag.

Idag är jag inte stolt, idag är jag bara vid liv…

Bonk….
ännu en påse, jag vill stjäla en “för hundträck & Dyl.”skylt
och hänga den om halsen på Jesus i de troende barnens, föräldrars kyrka,
så tanterna och hycklarna får nåt att tala om i hemköp

De flesta av sagolandets innevånare levde i förvissningen om att just de levde i den bästa av alla världar.
Gräset var grönare, skogen var mer trolsk och älvorna mer älvlika än i något annat land de kände till.
Det var ju nu i och för sig så, att i princip ingen i sagolandet rent faktiskt varit utanför de
magiska gränserna som omgärdade deras lilla rike.
Så det var ju ganska ont om riktiga referenser för någon rättvis jämförelse, men ändå.

Utanför sagolandet var det istället inte alltid lika idylliskt. I den vilda världen, många magiska mil
utanför sagolandets gränser rasade vargkrigen sedan många år tillbaka.
Många vargar tvingades fly för att inte bli fällar på golven i någon krigsherres riddarsalar.
Och de flydde till sagolandet.

Innevånarna i vårat förtrollade lilla inavelsrike var som ni säkert förstår, inte särskilt glada över denna
”varginvasion” som många kallade den promille, som vargarna kanske kunde utgöra
av sagolandets så normativa befolkning.
Men det fanns en som uppskattade influenser utifrån, en som omfamnade de udda och
främmande fåglar som sargade släpade sig till sagolandets gränser i hopp om ett nytt liv.

Mormor var en äldre välbärgad kvinna, boende i en paradvåning mitt i nöjeskvarteren,
djupt inne i sagoskogen.
Hon brukade hålla udda existenser och sargade konstnärer under armarna ekonomiskt
för att skapa ett kulturellt och spännande klimat åtminstone i delar av sagolandet.
En av de som mormor särskilt uppskattade var en speciell varg,
vi kan kalla honom för ’våran varg’.

Inte nog med att ’våran varg’ var varg, något som ju inte alls var poppis i sagolandet,
utan ’våran varg’ var också en varg med en stor faiblesse för vackra kläder..
Nu kunde det ha varit så enkelt att ’våran varg’ bara gillade dyra skräddarsydda kostymer
och feta guldlänkar om armar och hals.
Men så var inte fallet, ’våran varg’ gillade skor med klack, silkiga stumpor och skira klänningar,
något som inte störde mormor alls, tvärtom tyckte mormor att drugor och transor i allmänhet
gjorde livet lite gladare och festerna lite glammigare.

Det fanns som sagt många i sagolandet som inte gillade vargar och andra ”underliga” varelsers
närvaro i ”deras” ”perfekta” lilla sagoland, där allt varit så oändligt mycket bättre förr om åren.
Åtminstone om man fick tro de som inte ens var födda ”förr om åren”.
En av de hårdaste motståndarna till varginflyttning var skinheadsens självutnämnde ledare,
allmänt kallad ”Jägarn”.

”Jägarn” spenderade det mesta av sin tid med att med fickorna fulla av diverse vassa tillhyggen
stryka omkring i sagoskogen på jakt efter någon ”vargböling” eller ”bögjävel”
som inte riktigt var på sin vakt, för att lära dem att veta hut med lite hälsosamt övervåld.

Nu ville det sig inte bättre än att mormor föll pladask för ’våran varg’, han var söt i sina klänningar,
vänlig och väluppfostrad, han svor inte eller släppte sig vid matbordet.
Han kunde sy och tvätta men samtidigt spika upp tavlor och hyllor utan att få maskor på strumporna.
Så mormor bestämde sig helt sonika för att gifta sig med sin nye, söte lille älskling.

Giftermålet föll inte i god jord hos mormors dotterdotter, rödluvan,
som kallades så då hon envisades med att trots modets växlingar jämnt
färga sitt poppigt uppklippta hår morotsrött.
Rödluvan var inte alls glad åt detta mormors senaste påhitt, visst, rödluvan var ju en bildad människa,
liberal lokalpolitiker, och som sådan var hon ju tvungen att för det mesta sätta sig över sina fördomar,
men någon måtta fick det ju vara.

Jag menar, tänkte rödluvan, vargar, och till på köpet degenererade sådana,
vem kunde veta vad det skulle göra med fastighetspriset på mormors paradvåning i sagoskogen?
Denna paradvåning som rödluvan alltid sett som självklart att hon skulle ärva,
skulle nu tillfalla en vargtransa som säkert skulle fylla den med ”gud vet vilket drägg”.
Våningen och resten av mormors stora tillgångar var tänkt att låta rödluvan att starta sitt eget parti
när väl tanten tillslut kastat in handduken.
Ett parti för upplysta, liberala och moraliskt högtstående sagomänniskor,
som rödluvan själv, inte en massa löst vargpack.

Nu ville det sig inte bättre än att ett par månader efter bröllopet reste mormor till Lanzarote,
en resa som skulle vara i flera veckor.
Det här var ett tillfälle som bara var för bra för att missas, tyckte rödluvan,
innehav är ju nio tiondelar av lagen, och med mormor pressande vid poolen i Lanzarote
skulle nu vargen raskt ut på gatan.
Med en korg full av representationstoblerone och ursäkten att ”vattna blommorna”
begav sig rödluvan i ett huj till sagoskogens fashionablare kvarter.

Nu var resan till Lanzarote egentligen bara en rökridå för den plastikoperation
som skulle låta mormor hamna på Gläntextras förstasidor till våren,
utan att behöva skämmas för påsar och rynkor.
’Våran varg’ skötte marktjänsten med glans under dessa veckor som mormor låg till sängs
bakom fördragna gardiner, väl inlindad i bandage från topp till tå.
Iförd en ovanligt glittrig kreation höll nu ’våran varg’ på att öva in dansstegen till sagolandets
senaste schlagerdänga för att roa mormor som låg där och sög i sig näring genom ett sugrör,
när rödluvan brakade in genom dörren.

Rödluvan stirrade på vargen, som välsminkad stod med gapande mun framför mormor
och förvånat stirrade tillbaka.
Hon kastade en blick på den uppenbarligen mycket svårt skadade kvinnan i mormors säng.
Sekunderna tickade på en bra stund innan rödluvan la ihop helt fel två med två andra,
också de helt felaktiga, och fick ungefär 112…
uppgav ett illvrål som kunde ha väckt humpty dumpty ur hans grav om det inte varit så
att alla bitarna sprits land och rike runt sen han föll av muren.
”Jägarn” var ute på span efter lätta offer när han hörde vrålet,
ett vrål som innehöll alla de löften om våldsamheter han till stor del levde för.
Han rusade i riktning mot vrålet, upp för marmortrapporna och in genom den öppna dörren.
Rödluvan var nu helt hysterisk, det hjälpte inte hur vargen i högklackat
eller mormor dämpat genom järnvägsrälsen i munnen än försökte förklara.

När nu ”jägarn” med stanleykniven i högsta hugg rusade in genom dörren,
pekade rödluvan på vargen och ylade ”mööööördare”…. ”möördare”.
Ingen tvekan, detta var vad ”jägarn” fötts till, staleykniven gjorde raskt djupa snitt genom glittertyget,
hud, senor och djupt in i muskler,
Blodet sprutade, rödluvan ylade bara än mer hysteriskt,
mormor kved genom ståltrådarna och tryckte på personlarmet till det hutlöst dyra vaktbolaget.

Några snitt till, en brottningsmatch med fyra kraftiga väktare, akut ambulansfärd för en uppskuren varg
och en injektion med lugnade i rödluvans väl tilltagna bakdel senare,
så hade tidningarna Bladextra och Sagoposten att skriva om i månader.
Det hela blåstes raskt upp till kannibalism, massmord och snaskiga detaljer om mormors privatliv
och vargens utsvävningar.

För rödluvan blev tidningarnas uppmärksamhet en utmärkt plattform för hennes nystartade parti,
hon fick raskt vind i sina inskränkta politiska segel, och vann åtminstone för en tid popularitet bland sagoväljarna.
När hetsen slutligen ebbat ut omformade hon sitt dalande parti till en ”folkrörelse”
och kunde sen kassera in guld och gröna skogar på att tycka ÅT folket.

Ryktet gav senare vid hand att ”jägarn” under sin långa och svåra tid i ett fängelse fullt av vargar
funnit sitt verkliga kall, och en del säger sig ha sett honom smygande omkring
i de skummare delarna av sagoskogen iförd läderchaps med ett stort leende på läpparna.

Mormor och hennes älskade transvarg blev en helt egen romantisk historia,
full av glitter och glamour, men det, det är en helt annan saga…….

Jag är kroniskt sjuk…..

Min sjukdom kommer att följa mig in i döden, det finns ingen bot.
Sjukdomen sägs förstöra normal intergrering i samhället enligt de rådande normerna
så jag är dömd på livstid att vara en freak.
Jag är kort sagt in i döden en mycket sjuk människa.

Som sagt finns det ingen bot, ingen mirakelmedicin, inget transgent penicilin mot det jag är,
det ända man kan göra är att mildra symtomen, hjälpa mig att smidigare passa in i den norm som kallar mig sjuk.
(Jag måste snart starta en “fund raiser” med kändisband och “transaid”låt..)

Men om jag nu skall gå omkring här och vara sjuk, så KRÄVER jag VÅRD…

Jag vill ha frikort till H&M’s damavdelning,
gratis hårbortagning med laser,
Propecia och ett myller av luktegott,
krämer och,
framförallt smink,
massor av smink.

Och vilken kroniskt sjuk människa klarar sig utan en personlig assistent egentligen?
Nån som städar ur garderoben, hjälper till med sminkning och påklädning samt sedan ringer färdtjänst till Wonk…

För har samhället sagt
A: du är sjuk,

så får de tamefaen säga
B: du får vård

också, nån jävla ordning måste det faktiskt vara…

*Transvestitism är fortfarande klassat som en sjukdom, homosexualitet är det sedan länge inte.*

Jag försöker hitta ett minne från när jag var liten som jag inte samtidigt vill försöka undvika att minnas, och det är inte helt lätt.

Men jag minns en sak tydligt, tydligt för att det var en sak som gav mig en egen värld, ett fantasirike utan gränser, som ingen kunde invadera eller klampa in i med sina regler om hur världen skulle vara eller inte vara.

Jag var aldrig mörkrädd, inte ens när jag var riktigt liten.
Ett av mina första minnen, som jag misstänker har färgats in av att jag fått det berättats för mig otaliga gånger, är att det inte gick att få mig att sova när nattlampan var tänd.
Bara i riktigt mörker sov mitt då relativt nyfödda jag, ordentligt.

Jag minns också, och det här är mitt eget minne för sånt här berättar man inte för sin mamma, för då ringer hon barnpsykologen genast, jag minns att jag brukade fantisera fram de värsta monster under sängen jag bara kunde, och sen låta en arm eller ett ben ”falla” ner över sängkanten och bli kvar där, hängande, bara för att verkligen testa det nya rike jag hade vunnit och om jag kunde bli skrämd av det jag inte såg.

Jag blev någon annan i mitt mörker, alla fel och brister gick inte att se i mörkret, jag och världen blev som vi borde vara, inte den falska vrångbild man ofta tvingas visa upp för en många gånger dömande omvärld när dagsljuset tränger in i alla porer och skrymslen av ens existens.

Senare upptäckte jag också en annan fördel med min totala brist på mörkrädsla, andra, som inte var rädda för allt det som jag var rädd för, skrämdes tydligen oerhört av den brist på bäring och kontroll de utsattes för när mörkret härskade.

Det blev min styrka att vara mörkrets mystiska allierade, och det räddade mig och min självbild ur många situationer.
Jag minns hur jag fick leda klassens idrottshjälte, fotbollens grabbiga gåva till alla pappaföredettingar som själva missat sina egna slutspelschanser, honom ledde jag i handen genom stora skogen och längs öde åkrar hem till gården där han bodde, efter en skräckfilmsvisning hos en tjej vars föräldrar hade VHS.

Senare, vid fyllda tretton kunde jag återigen träda in i mörkret och känna dess trygghet, jag hade en stor garderob, som man kunde gå in i, dit kunde jag gå och släcka ljuset, stänga omvärlden ute med ett enkelt knapptryck.

En natt stod jag med blödande näsa djupt i mörkret inne i skogen och betraktade de två äldre tonåringar som på en buss bestämt sig för att ”pryla upp syntbögen”.
Jag stod där tyst, och såg dem vela inför mörkret och sedan brista i sitt finniga tonårsmod, uppblåst av dansk vodka, och med påklistrat mod slänga ur sig gapiga men osäkert klingande hot, för att sedan lomma iväg i sina jeansjackor.

Jag är fortfarande inte rädd för mörker, jag är fullständigt livrädd för en massa annat, men mörkret är min vän.

Men inte ens jag står ut med att svära ve och förbannelse över något som
på sin höjd får all världens filosofers funderingar om existens
att framstå som tvivelaktiga med sin helt egna “intighet”

Jag vill ha ett jobb…..och nej, jag vill inte längre söka ett jobb,
bara för att få det tvivelaktiga nöjet att särskådas av något empatilöst svin
och sen dumpas tillbaka i hopplöshet……
Jag vill att någon med det perfekta jobbet för mig ringer eller mailar
och BER mig komma och jobba för dem……
Och jag skiter högaktningsfullt i hur utopiskt och askungeaktigt
det kan tyckas vara att önska sig det här…för…just nu behöver jag känna så här.

Kom igen, ge mig jobbet, jag KAN skriva vassa spalter och artiklar i din tidning,
jag KAN göra fantastiska bilder av skräpbilder i Photoshop…..
Vad jag inte kan just nu är att kräla i stoftet för nån jävla småföretagarachberg
för att sen få höra att de anställt sin jävla släkting istället

Nu är ju antalet Invandrare i sverige långt större än antalet Sverigedemokrater,
även sedan SD’s tillfälliga framgångar i senaste valet…..

Så…. skulle det inte då vara samhällsekonomiskt betydligt sundare
om vi helt enkelt kastade ut alla sverigedemokrater ur sverige
och gav dem en liten färdpeng på 30 000 per skalle?

(kan vara bra att ha till borgen för att komma ut ur sinkabirum
i länder som inte är fullt så toleranta mot “invandrare”
som kommer till deras länder och viftar med vit-makt fanor;)

De kan ju gärna få med sig alla de där svenska “cheferna”
som jämt hotar med att försvinna utomlands om de inte får ockerhöga
fallskärmar till skydd för sin egen totala inkompetens….

Föresten…..borde man inte stämma SD för varumärkesintrång eller nåt?
Jag menar, skall de få dra varumärkena sverige och demokrati i smutsen hur som helst?

Näää, stäm bomberjackorna av de där låtsasdemokraterna,
vore ett långt mycket ädlare syfte för antipiratbyrån att jobba för
än att jaga de kapitalets smålöss som “nedladdare” är

Undrar i mitt stilla sinne om han är lika
vidsynt när det gäller uttryck som “Judejävel” Tex.?

Drar man ut på “stjärnadvokatens” argumentering är ju även
“Bögjävel”, “Hora”, “fitta” och “satans bögfjolla”
bara små trevliga uttrycksmedel som man måste acceptera att bli kallad i vårt avlånga och underliga land…

De skänkte inte en tanke på om det verkligen var personen själv som lagt upp bilderna,
eller om själva horsitens innehåll kanske var en hämdaktion mot just den individen från någon annan,
för det spelade inte någon roll då kotteriet fick flina hånfullt åt någon som var utsatt….

Och Abuse på Qruiser?…..
efter mycket om och men raderades tråden, inte de som hängde ut transan inför alla,
för rör man sig i de rätta kretsarna (i stockholm) blir man inte raderad i första taget

Soppa, jag klarar inte av soppa,
tvingades en gång till skolan fast jag var sjuk och när jag, yr och febrig, stod där framför mata-tanter med skitiga gummiförkläden och blå plastärmar upp till armbågarna (jag undrade alltid om de nyss haft armen uppe i röven på nån kossa eftersom det egentligen inte fans nån anledning till de där lösärmarna)

När tanten, som såg extra grönblek ut i lysrörsbelysningen så öste upp dagsgammal soppa som färdats halva natten i rostiga blåa tunnor från nåt “centralkök”,
(troligtvis i sibirien, för nån hade snott alla köttbitar som inte till 80% bestod av slemmigt fett)
kunde jag inte hjälpa det, utan spydde rakt över disken, över hela sopptunnan och på tantens skitiga gummiförkläde..

Jag kan inte med soppa.

Nu vill Ann-Louise Trulsson, också från Die Neue Moderaten,
helst att dessa barn har uniform också…..

De kanske skulle passa på att byta ut eftersittningarna de vill införa mot särskilda läger när de ändå håller på?

J;D