Det var en gång ett land som gick under namnet sagolandet, det var ett pyttigt och nuttigt litet land
fullt med knubbiga små lintottar till prinsar och prinsessor (allmänt välsedda på skolavslutningarna),
fryntliga änklingar till kungar, ståtliga riddare, väna möer och barska styvmödrar…
De flesta av sagolandets innevånare levde i förvissningen om att just de levde i den bästa av alla världar.
Gräset var grönare, skogen var mer trolsk och älvorna mer älvlika än i något annat land de kände till.
Det var ju nu i och för sig så, att i princip ingen i sagolandet rent faktiskt varit utanför de
magiska gränserna som omgärdade deras lilla rike.
Så det var ju ganska ont om riktiga referenser för någon rättvis jämförelse, men ändå.
Utanför sagolandet var det istället inte alltid lika idylliskt. I den vilda världen, många magiska mil
utanför sagolandets gränser rasade vargkrigen sedan många år tillbaka.
Många vargar tvingades fly för att inte bli fällar på golven i någon krigsherres riddarsalar.
Och de flydde till sagolandet.
Innevånarna i vårat förtrollade lilla inavelsrike var som ni säkert förstår, inte särskilt glada över denna
”varginvasion” som många kallade den promille, som vargarna kanske kunde utgöra
av sagolandets så normativa befolkning.
Men det fanns en som uppskattade influenser utifrån, en som omfamnade de udda och
främmande fåglar som sargade släpade sig till sagolandets gränser i hopp om ett nytt liv.
Mormor var en äldre välbärgad kvinna, boende i en paradvåning mitt i nöjeskvarteren,
djupt inne i sagoskogen.
Hon brukade hålla udda existenser och sargade konstnärer under armarna ekonomiskt
för att skapa ett kulturellt och spännande klimat åtminstone i delar av sagolandet.
En av de som mormor särskilt uppskattade var en speciell varg,
vi kan kalla honom för ’våran varg’.
Inte nog med att ’våran varg’ var varg, något som ju inte alls var poppis i sagolandet,
utan ’våran varg’ var också en varg med en stor faiblesse för vackra kläder..
Nu kunde det ha varit så enkelt att ’våran varg’ bara gillade dyra skräddarsydda kostymer
och feta guldlänkar om armar och hals.
Men så var inte fallet, ’våran varg’ gillade skor med klack, silkiga stumpor och skira klänningar,
något som inte störde mormor alls, tvärtom tyckte mormor att drugor och transor i allmänhet
gjorde livet lite gladare och festerna lite glammigare.
Det fanns som sagt många i sagolandet som inte gillade vargar och andra ”underliga” varelsers
närvaro i ”deras” ”perfekta” lilla sagoland, där allt varit så oändligt mycket bättre förr om åren.
Åtminstone om man fick tro de som inte ens var födda ”förr om åren”.
En av de hårdaste motståndarna till varginflyttning var skinheadsens självutnämnde ledare,
allmänt kallad ”Jägarn”.
”Jägarn” spenderade det mesta av sin tid med att med fickorna fulla av diverse vassa tillhyggen
stryka omkring i sagoskogen på jakt efter någon ”vargböling” eller ”bögjävel”
som inte riktigt var på sin vakt, för att lära dem att veta hut med lite hälsosamt övervåld.
Nu ville det sig inte bättre än att mormor föll pladask för ’våran varg’, han var söt i sina klänningar,
vänlig och väluppfostrad, han svor inte eller släppte sig vid matbordet.
Han kunde sy och tvätta men samtidigt spika upp tavlor och hyllor utan att få maskor på strumporna.
Så mormor bestämde sig helt sonika för att gifta sig med sin nye, söte lille älskling.
Giftermålet föll inte i god jord hos mormors dotterdotter, rödluvan,
som kallades så då hon envisades med att trots modets växlingar jämnt
färga sitt poppigt uppklippta hår morotsrött.
Rödluvan var inte alls glad åt detta mormors senaste påhitt, visst, rödluvan var ju en bildad människa,
liberal lokalpolitiker, och som sådan var hon ju tvungen att för det mesta sätta sig över sina fördomar,
men någon måtta fick det ju vara.
Jag menar, tänkte rödluvan, vargar, och till på köpet degenererade sådana,
vem kunde veta vad det skulle göra med fastighetspriset på mormors paradvåning i sagoskogen?
Denna paradvåning som rödluvan alltid sett som självklart att hon skulle ärva,
skulle nu tillfalla en vargtransa som säkert skulle fylla den med ”gud vet vilket drägg”.
Våningen och resten av mormors stora tillgångar var tänkt att låta rödluvan att starta sitt eget parti
när väl tanten tillslut kastat in handduken.
Ett parti för upplysta, liberala och moraliskt högtstående sagomänniskor,
som rödluvan själv, inte en massa löst vargpack.
Nu ville det sig inte bättre än att ett par månader efter bröllopet reste mormor till Lanzarote,
en resa som skulle vara i flera veckor.
Det här var ett tillfälle som bara var för bra för att missas, tyckte rödluvan,
innehav är ju nio tiondelar av lagen, och med mormor pressande vid poolen i Lanzarote
skulle nu vargen raskt ut på gatan.
Med en korg full av representationstoblerone och ursäkten att ”vattna blommorna”
begav sig rödluvan i ett huj till sagoskogens fashionablare kvarter.
Nu var resan till Lanzarote egentligen bara en rökridå för den plastikoperation
som skulle låta mormor hamna på Gläntextras förstasidor till våren,
utan att behöva skämmas för påsar och rynkor.
’Våran varg’ skötte marktjänsten med glans under dessa veckor som mormor låg till sängs
bakom fördragna gardiner, väl inlindad i bandage från topp till tå.
Iförd en ovanligt glittrig kreation höll nu ’våran varg’ på att öva in dansstegen till sagolandets
senaste schlagerdänga för att roa mormor som låg där och sög i sig näring genom ett sugrör,
när rödluvan brakade in genom dörren.
Rödluvan stirrade på vargen, som välsminkad stod med gapande mun framför mormor
och förvånat stirrade tillbaka.
Hon kastade en blick på den uppenbarligen mycket svårt skadade kvinnan i mormors säng.
Sekunderna tickade på en bra stund innan rödluvan la ihop helt fel två med två andra,
också de helt felaktiga, och fick ungefär 112…
uppgav ett illvrål som kunde ha väckt humpty dumpty ur hans grav om det inte varit så
att alla bitarna sprits land och rike runt sen han föll av muren.
”Jägarn” var ute på span efter lätta offer när han hörde vrålet,
ett vrål som innehöll alla de löften om våldsamheter han till stor del levde för.
Han rusade i riktning mot vrålet, upp för marmortrapporna och in genom den öppna dörren.
Rödluvan var nu helt hysterisk, det hjälpte inte hur vargen i högklackat
eller mormor dämpat genom järnvägsrälsen i munnen än försökte förklara.
När nu ”jägarn” med stanleykniven i högsta hugg rusade in genom dörren,
pekade rödluvan på vargen och ylade ”mööööördare”…. ”möördare”.
Ingen tvekan, detta var vad ”jägarn” fötts till, staleykniven gjorde raskt djupa snitt genom glittertyget,
hud, senor och djupt in i muskler,
Blodet sprutade, rödluvan ylade bara än mer hysteriskt,
mormor kved genom ståltrådarna och tryckte på personlarmet till det hutlöst dyra vaktbolaget.
Några snitt till, en brottningsmatch med fyra kraftiga väktare, akut ambulansfärd för en uppskuren varg
och en injektion med lugnade i rödluvans väl tilltagna bakdel senare,
så hade tidningarna Bladextra och Sagoposten att skriva om i månader.
Det hela blåstes raskt upp till kannibalism, massmord och snaskiga detaljer om mormors privatliv
och vargens utsvävningar.
För rödluvan blev tidningarnas uppmärksamhet en utmärkt plattform för hennes nystartade parti,
hon fick raskt vind i sina inskränkta politiska segel, och vann åtminstone för en tid popularitet bland sagoväljarna.
När hetsen slutligen ebbat ut omformade hon sitt dalande parti till en ”folkrörelse”
och kunde sen kassera in guld och gröna skogar på att tycka ÅT folket.
Ryktet gav senare vid hand att ”jägarn” under sin långa och svåra tid i ett fängelse fullt av vargar
funnit sitt verkliga kall, och en del säger sig ha sett honom smygande omkring
i de skummare delarna av sagoskogen iförd läderchaps med ett stort leende på läpparna.
Mormor och hennes älskade transvarg blev en helt egen romantisk historia,
full av glitter och glamour, men det, det är en helt annan saga…….
