Fader McKinney III
’Hrmmm, jag är död och jag tror att ni kan hjälpa mig’.
Sa den utsökt målade munnen som glänste knallröd och obcent lockande för McKinney.
Fader Mckinney ryckte till.
’Vasa? Vad gör ni här……….. kontoret är stängt, och föresten tar jag inte bikt här.’
’Inte faen tänker jag bikta mig…..
Hör här, jag är död, och allt jag vet sen jag slog ihjäl mig mot vattenytan är att
du kan hjälpa mig och att jag måste hjälpa dig’.
’Död? Hur menar du?
Prästen tittade ner på sin flaska, som för att bekräfta att nu var det dillerium tremens han fått…
flaskan sa inte ett knyst.
’Ja, jag tog livet av mig i onsdags, och när jag vaknade på Pepparholmen med de här tjusiga vingarna’, Transvestit ängeln viftade graciöst på de jättelika mörkgrå vingarna,
’så bara viste jag att jag att jag måste söka upp dig…. ‘
‘Du ÄR Fader Mckinney va?’
’Men………..du är död?…..Vänta nu,
är det här nån form av utpressningsförsök eller ett dåligt skämt?’
Fader McKinney’s medvetande rusade nu genom alla möjligheter……..och omöjligheter, för att få fram en, någotsånär, logisk förklaring till det som nu hände mitt i hans annars trista vardag.
’Du kan se mig, va?
Och jag är död, med de här otympliga vingarna och min bästa klänning och den ende som kan se mig är en nedsupen jävla irländare till präst, så är det nån som är pressad här så är det banne mig jag’
Nu snurrade det för Fader Mckinney ordentligt,
försökte det här åbäket till transvestit lura i honom att hon…….ehhh han, var nån sorts ängel?
Änglar finns ju inte och definitivt inga “transvestit änglar”……….eller?
