The MegaBitch Strikes Back

Åsikten, missuppfattningen att en MtF transsexuell på något sätt skulle vara, antingen en “misslyckad” man, en “könspion” eller kanske rentav välja att genomgå en könskorrigering för att uppnå några fördelar(rida på femministernas framgångar) är en djupt kränkande vinkling.

Liksom det faktum att Homosexuella knappast “väljer” att vara det de är, och blir kränkta av insinuationer att det skulle vara så…
blir MtF transpersoner kränkta av att det vi ÄR, tas för en sociologiskt undanmanöver eller en oppurtunistiskt metod att snylta på kvinnors nyvunna “framgångar”..

Janice Raymond har i mycket ett finger med i dagens svenska feminism trots allt, framförallt i det att en så liten och inflytelsefattig grupp som MtF transpersoner regelbundet anklagas för att framkalla en bedagad kvinnobild genom vårt sätt att se ut eller uppträda, medan massa genetiska kvinnor fortfarande ger en betydlig “fjolligare” bild av kvinnor, helt ostraffat” just i egenskap att de är födda kvinnor….

Den dan F! & Co lyckats med konststycket att få alla kvinnor att se ut som och uppträda som sociologiska enucker kan de börja jaga den lilla gruppen MtF transpersoner som de skyldiga för hur miljoner kvinnor väljer att existera…

Jag är nio år, sitter och vrider mig i en rödmålad gammal skolbänk med klistermärken föreställande dunderklumpen på locket….

’snipp, snipp’

Jag är ledsen………..
för något med mig är fult, löjligt och ser “för jävligt ut”.
Jag är bara nio och vet ju inte ens varför, men jag vill ha mitt hår långt fast att de jag litar på tycker att det är fult och löjligt.

’snipp, snipp’

långt senare, ur ett barns perspektiv, när jag är tolv, kommer jag att förstå. förstå varför jag ville låta mitt hår vara långt. förstå att det jag är, och omedvetet var vid nio, är något skamfyllt, något man inte får vara, ett smutsigt tillstånd….

’snipp, snipp’

Min mamma tvångsklipper mitt hår när jag är nio år gammal, tvångsklipper min personlighet att passa in i en norm jag inte är medveten om.
efteråt gömmer jag mig i min garderob där jag har gömt en vacker silverklänning min syster tror hon har kastat, och gråter tyst i en timme.

’snipp, snipp’

Den trasiga, vassa klumpen av självförakt som denna dag inplanterats i mitt nioåriga hjärta kommer att växa till en stor, svart och kvävande massa av självhat tills en dag valet mellan två hotande djupa ögon på en hagelbössa eller att öppna mitt hjärta, hur smärtsamt än det är, och låta självhatet koka bort i solen, var de ända alternativen.

’snipp, snipp’

Hur lätt det är att klippa vingarna på en nioåring, hur svårt en vuxen har att befria nioåringen inom sig igen

’snipp, snipp’

Morgon……………
Att åter vakna till ett liv som inte är mitt,
en kropp som inte passar ihop med min hjärna,
ett ständigt tryck runt mitt medvetande från en kategoriserande omvärld
som helt sonika stoppar mig, på grund av mitt felaktiga skal,
i ett fack där jag aldrig känner mig bekväm.

Att vakna hård där man borde vara mjuk, och skämmas.
att se sig i spegeln på morgonen och se förfallet i ett ansikte som inte är ens eget.
Varje morgon ett fall genom parallella universum med uppvaknande i fel värld.

Ibland kan jag nästan skönja barndomsminnen från den värld där jag föddes med en kropp som var rätt,
bara för att förlora dem med uppvaknandets smärta.

Ibland undrar jag i mitt stilla sinne, …………….Vad i helvete det är som är så jävla kul med att en “man” iklär sig kläder tänkta att bäras av en kvinna?…………..Varför skratt blir en omedelbar reaktion?
Just VAD är det som skiljer en hyfsat vältränad medelålders, av heteronormen stämplad som, man i klänning och en gravt överviktig biologisk kvinna inklämd i ett par fula jeans, åt, rent humormässigt?
Vad är det som gör att det är såpass mycket mer OK att flina åt en “transa” än åt ett “fetto”?

Vad är det som gör att det, tillochmed i HBT kretsar, forfarande ses som legetimt att det första man gör är att fnissa till åt en “transa” men aldrig åt dvärgar(flåt, kortväxta personer), överviktiga, läderbögar eller andra “bizarra” företeelser?

Att vara “rolig” som transvestit är ju så förbannat lätt att man inte ens har lust att erkänna något sånt inför en publik, det blir liksom ingen utmaning då…

“Hej, jag heter xxxxxx, och jag är transvestit” brukar räcka för att framkalla gapflabb…………
Testade en gång att säga “Hej, jag heter xxxxxx, och jag är bög….” INTE EN JÄVEL SKRATTADE…………inte ens när jag testade att kalla mig Mark Levengod och köra värsta mumindialkten fick man fram ett garv….
för finnar skämtar man bara om man har dem på kuken…..nä förlåt, det blev fel

Någonstans förväntar man sig att nästa minoritet som skall “bli humorlösa” skall vara transvestiter, att man skall tvingas prestera något för ett gapflabb, inte bara stå rakt uppochned i en klänning och slippa tänka på timing och annat tjafs, fast vad i helvete skulle Robert Gustavson ta sig till då?